5 timmar i bilen och sedan var jag framme. Det kändes jättekonstigt, men vad gör man inte. Att se honom igen var underbart, men samtidigt hemskt. Någonstans i bakhuvudet sa en röst att detta var sista gången jag skulle se honom. En promenad och allt kom fram, alla hemligheter, alla samtal, alla gräl. Allt. Det var skönt.
Det blev kallt och vi tog en tur inne på IKEA. Han var så fin, så snäll. Och allt kändes precis som förut. Allt kunde ha blivit som förut. Det var liksom bara ett ord bort. Men ordet kom aldrig. Samma röst kom tillbaka, sa att det inte var värt det. Vaddå inte värt det? Det skulle ju vara vi. Men det fungerade bara inte.
Känslosamt hejdå. Det kändes som en kniv, rakt i hjärtat, som vreds om och förstörde. Förstörde allt. Fan.
1 comment:
Min fina vän! Du gjorde rätt, det vet du också! Älskar dig! Puss
Post a Comment